Vid prövning av sjukersättning är kraven betydligt högre än vid sjukpenning. Det räcker inte att visa att arbetsförmågan är nedsatt idag. Den ska vara stadigvarande nedsatt för all överskådlig framtid.
Bedömningen omfattar dessutom hela arbetsmarknaden. Det gäller inte bara tidigare arbete, utan även normalt förekommande arbeten, arbeten med anställningsstöd som lönebidrag som subventioneras av Arbetsförmedlingen samt skyddade anställningar såsom Samhall.
Det ska därför framgå att arbetsförmågan är nedsatt i samtliga dessa sammanhang.
Behandling och rehabilitering ska vara uttömda
En central del är att relevanta insatser från vården ska vara prövade.
Det ska framgå att medicinsk behandling och uppföljning har genomförts, och att dessa inte har lett till någon förbättring av arbetsförmågan. Det ska också tydligt framgå att ytterligare behandling inte förändrar nedsättningen av arbetsförmågan.
Detsamma gäller rehabilitering. Antingen ska den ha prövats utan resultat, eller så ska det framgå att den inte är aktuell exempelvis om den riskerar att försämra hälsotillståndet.
Risk och prognos
Risk är en viktig del av bedömningen. Om arbetsrelaterad belastning kan leda till försämring, även vid låg belastning eller anpassade arbeten, ska detta framgå.
Prognosen är avgörande. Det ska finnas en medicinskt grundad bedömning att tillståndet är långvarigt och kroniskt och att någon förbättring av arbetsförmågan inte kan förväntas, att det är uteslutet.
Sammanfattning
Ett läkarutlåtande för sjukersättning behöver tydligt visa att
- arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt för all överskådlig framtid
- nedsättningen gäller hela arbetsmarknaden, samtliga arbeten
- behandling och rehabilitering är uttömda
- ytterligare insatser inte förväntas ge förbättring
- prognosen talar tydligt för en varaktig nedsättning
När denna helhet inte framgår blir underlaget svagt och det är ofta där problemen uppstår och Försäkringskassan motiverar då sitt avslag.