När man ansöker om sjukpenning utfärdar läkaren ett läkarintyg.
Trots det kan det bli till ett avslag.
Det skapar ofta en känsla av att inte bli trodd.
Men problemet är sällan att läkaren har fel.
Problemet är att underlaget inte är tillräckligt i juridisk mening.
I teorin ska ett medicinskt underlag tydligt beskriva sambandet mellan diagnos, funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsning.
I praktiken stannar många intyg vid diagnos, symptom och allmänna formuleringar.
Men prövningen gäller inte hur sjuk du är.
Den gäller om din arbetsförmåga är nedsatt och i vilket omfattning.
Ett vanligt problem är att aktivitetsbegränsningen inte beskrivs tillräckligt konkret. Det framgår inte vad personen faktiskt inte klarar av, i vilken omfattning eller under hur lång tid.
Det saknas också ofta en tydlig koppling till arbete. Det behöver framgå varför begränsningen påverkar möjligheten att arbeta, vilka moment som inte fungerar och hur det påverkar arbetsförmågan över tid.
Allmänna formuleringar som att någon “inte kan arbeta” eller är “helt sjukskriven” har i sig begränsat värde. Det avgörande är hur detta motiveras.
När underlaget inte tydligt visar hur arbetsförmågan är nedsatt uppstår ett tolkningsutrymme. Och när avgörande uppgifter saknas lutar bedömningen ofta mot att arbetsförmåga anses finnas.
Det avgörande är om det tydligt visar vad du inte kan göra, hur det påverkar dig, ditt arbete och andra arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden samt i vilken omfattning.
När den kopplingen saknas uppstår problemen.
Och det är därför många får avslag trots att de är sjuka.