Arbetslivsinriktad rehabilitering ska bedömas om det är möjligt att förbättra arbetsförmågan med arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder. Rehabiliteringsåtgärder behöver dock inte rent faktiskt ha vidtagits

Det framgår av Högsta förvaltningsdomstolens dom den 19 oktober 2011 att varken lagtext eller förarbeten ställer något krav på att arbetslivsinriktade åtgärder ska ha vidtagits. Det räcker med att sådana bedöms utsiktslösa för att kravet på en stadigvarande nedsättning ska vara uppfylld. Det föreligger därmed skäl att ändra Försäkringskassans inställning i denna del.

Om behandlande läkare anser att rehabiliteringsmöjligheter är uttömda får det anses åligga Försäkringskassan att visa att det fortfarande finns möjligheter att genom rehabilitering återfå någon arbetsförmåga.

Rättspraxis

Av Kammarrätten i Sundsvalls dom den 24 maj 2011 mål nr 2033-10 framgår att kvinnans somatiseringssyndrom berättigar henne till hel varaktig sjukersättning. Kammarrätten anför att en stor del av den medicinska utredningen i målet anger att kvinnan helt saknar arbetsförmåga, huvudsakligen på grund av sitt somatiseringssyndrom. Försäkringskassan har godtagit hennes subjektivt upplevda besvär, av delvis samma natur som nuvarande, då hon beviljades halv sjukersättning. Av utredningen i målet får anses framgå att rehabiliteringsinsatser inte synes kunna förbättra hennes arbetsförmåga. Vid en sammanvägd bedömning finner kammarrätten att kvinnans arbetsoförmåga får anses vara stadigvarande nedsatt i samtliga arbeten på arbetsmarknaden. Hon har därför rätt till hel sjukersättning tills vidare.

——————————

Av Kammarrätten i Jönköpings dom den 20 juni 2011 mål.nr. 511-512-11 framgår att kvinnan i målet har mångåriga besvär av värk i kroppen och att hon genomgått omfattande rehabiliteringsinsatser och arbetstränat i anpassade arbetsuppgifter. Kammarrätten beviljar henne ersättning med följande motivering: ”Av utlåtanden över de rehabiliteringsinsatser som kvinnan i målet har genomgått framgår att ytterligare rehabiliteringsinsatser bedöms som närmast utsiktslösa. När förhållandena är sådana måste det ankomma på Försäkrings- kassan att i vart fall göra sannolikt att någon rehabiliteringsinsats skulle kunna medföra att hon återfår sin arbetsförmåga. De insatser som Försäkringskassan redogjort för i sitt yttrande kan med hänsyn till bl. a. kvinnans numera diagnostiserade sjukdom inte sannolikt leda till att hon återfår någon arbetsförmåga. Hennes arbetsförmåga måste därför anses nedsatt och förutsättningarna för att bevilja ersättning får därmed anses uppfyllda”.